Eftersom min bästa vän kommer från Gysinge trakten så tänkte jag med hjälp av Wikipedia ge er lite info om det här vackra området i mitten av vår Sverige!
Gysinge är ett samhälle i Sandvikens kommun, i Österfärnebo socken vid Dalälven intill gränsen mellan Gästrikland och Uppland. För statistiska ändamål är det uppdelat i två småorter, Gysinge (norra delen) och Gysinge (södra delen). Gysinge är i dag förknippat med Centrum för byggnadsvård och PRO:s folkhögskola men på orten finns även flottnings- och brandkårsmuseum, värdshus, brukshandel, Naturum, en levande smedja och ytterligare en folkhögskola. Gysinge var Gästriklands största järnbruk i slutet på 1800-talet, och än i dag kan man beskåda det välbevarade minnet av ortens vallonbruk vid Dalälvens strand. Bruket ingår i turistsatsningen Järnriket Gästrikland, och är ett populärt besöksmål.
Historia :
Bruket grundades 1668 i samband med att Peder Swensson Printz den 29 april av bergskollegium erhöll privilegium att anlägga en masugn. Tillgången på vattenkraft och skog för kolning gjorde det lämpligt att anlägga bruk på denna plats, som tidigare hade utgjort fäbodskiften för byn Klappstas bönder. Den första masugnen i Gysinge uppfördes omkring 1670 på den nuvarande hyttbacken.
Den 11 juli 1677 fick inspektorn Anders Larsson Höök genom ett kungabrev malmbrytningsrätt i Dannemora gruvor samt även tillgång till skog på närliggande allmänningar. Anders hade då redan tidigare anlagt ett faktori vid Gysinge där tillverkningen inriktades på produktion av krigsmateriel för den svenska armén. Bruket fick kort efter kungabrevets utfärdande även ett privilegium att driva stångjärnssmide och 1695 fanns det en hammare och två härdar på bruket. Vallonsmide infördes, vilket gav ett stångjärn av hög kvalitet som var efterfrågat i utlandet. Bruksrörelsen utvidgades successivt under 1700-talet och på bruksområdet fanns under mitten av århundradet förutom hytta, både vallon- och tysksmedja, spik- och klensmedja, kvarn, snickarverkstad och grovbladig såg. Klensmedjan, i dag benämnd Krokiga smedjan, uppfördes 1764. Den förlängdes åt öster på 1800-talet och kom då att inrymma även en mekanisk verkstad samt snickeriverkstad med modellkammare.
Gysinges första herrgård, ett gult karolinskt träslott tillkom på 1750-talet, den hade bland annat ett klocktorn, som i dag finns på orangeriets tak. Detta är det enda som kvarstår av byggnaden som brann ned i början av 1800-talet. Gysinge värdshus och skjutsstation uppfördes 1754 för att hysa kolkörare och resande. Orangeriet uppfördes 1790 byggnaden finns i dag kvar och fungerar som kök och matsal för PRO:s folkhögskola.
År 1820 köpte Michael Benedicks Gysinge och under släkten Benedicks ledning utvecklades Gysinge bruk till ett av de ledande järnbruken i landet. En rad rationaliseringar av järnbruksdriften genomfördes i slutet av 1800-talet. Lancashiresmide infördes under en kortare period. Den gamla masugnen, en mulltimmerhytta, renoverades 1822 och ruinen av denna kan i dag ses på hyttbacken.
I en serie av attacker mellan den 30 december 1820 och den 27 mars 1821 blev 31 människor attackerade av vargar och 12 av dessa dödades och 15 personer blev skadade. Samtliga, med undantag av en 19-årig kvinna, var barn, som var från 3,5 år till 15 år gamla då de attackerades. Samtliga dessa attacker ägde rum i ett begränsat område inom i Dalarna och i Gästrikland, främst i Gysinge. Då en varg sköts upphörde attackerna. Mot bakgrund av historiska uppgifter har det antagits att dessa attacker skall ha genomförts av en varg, den så kallade Gysingevargen, vilken antas skall ha blivit uppfödd i fångenskap.
I järnbodarna, den första uppförd 1827 och den nyare 1874, förvarades stångjärnet innan det fraktades vidare till Gävle eller Stockholm.
1832 påbörjades uppförandet av en ny herrgård, skapad av arkitekten Carl Christoffer Gjörwell. Det ståtliga stenslottet i sengustaviansk stil stod inflyttningsklart 1840, och utgör i dag huvudbyggnaden i PROs folkhögskola. Den östra flygelbyggnaden uppfördes redan 1775. Kallbadhuset vid älvkanten, bakom herrgården, byggdes under 1830-talet. På Granön, ute i Dalälven, anlade brukspatronen Gustaf Benedicks 1876 en engelsk park. I parken planterades för trakten ovanliga träd och buskar, bland annat avenbok, bok och sykomorlönn.
Under 1889–1890 uppfördes en sulfitfabrik. Fabriken brann ned redan 1901 och återuppfördes aldrig. På samma plats byggdes några år senare ett elektrostålverk.
I den nedlagda lancashiresmedjan inledde 1899 Faluingenjören F.A. Kjellin försök med att framställa stål i elektriskt uppvärmda ugnar, elektrostål. Året därefter togs den första ugnen i drift, vilket resulterade i att man blev först i världen att i praktisk drift framställa stål medelst elektrisk induktionsugn. Den första driftsdugliga transformatorugnen kunde lastas med 80 kilo råämne och drog en effekt av 78 kilowatt, energiförbrukningen var avskräckande stor, cirka 7 000 kilowattimmar per ton.
1905 övergick bruket i Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolags ägo för att en kort tid senare i stort sett läggas ned. Metallurgiska AB i Stockholm arrenderade dock ytterligare en tid en elektrisk smältugn.
Pensionärernas Riksorganisation förvärvade 1970 herrgården med några tillhörande hus som rustades upp och i dag utgör Pensionärernas Riksorganisations folkhögskola. Gysinge bruk ägdes tidigare av Sandvikens kommun som 2009 sålde det till privata aktörer.
I Naturum får besökaren en översikt av naturmiljö och djurliv i Färnebofjärdens nationalpark. Naturumet är inrymd i en av de gamla bruksbyggnaderna med ett pittoreskt läge precis intill Dalälven och forsen Gysingen (“den dånande”) som givit samhället dess namn. Gysinge är även ett naturreservat som avsattes 1975 och utgjorde 463 hektar. En stor del av det ursprungliga naturreservatet ingår idag i Färnebofjärdens nationalpark.
Till Gysinge hör också Mattön, som kan beskrivas som en förort till själva bruket. Bebyggelsen på Mattön växte fram från 1800-talets slut på mark, som låg utanför brukets ägor och ägdes av bönderna i byn Klappsta. Här bosatte sig hantverkare, fiskare, skogs- och flottningsarbetare och andra som hade en friare ställning till bruket än de anställda. Mattön blev bas för folkrörelserna i samhället, både den fackliga och den frikyrkliga. Ett minne av denna period är missionshuset, som numera drivs av en ideell förening som samlings- fest- och konsertlokal.